han har gett mig koden till sin port

 
Det var jag som aldrig någonsin skulle romantisera kärlek men jag känner mig fortfarande berusad trots att kentvinet försvunnit ur mina ådror för längesen. Precis som att en alltid tror att en har nått den allra djupaste, mörkaste och mest kvävande botten så tror jag ständigt att det inte är möjligt att känna starkare för en annan människa än vad jag redan känner för honom. Och precis som en alltid ändå faller fyrahundra meter längre ner så lyckas han ändå alltid få mitt hjärta att slå ännu hårdare.
 
Även om tvåtusensjutton, trots allt, inleddes på ett fullkomligt magiskt sätt så insåg jag oförskämt fort att ett nytt år inte förändrar någonting. Det är ironiskt hur jag är lyckligare än jag någonsin har varit och samtidigt har jag aldrig mått så här dåligt. Jag orkar inte med någonting, sömnen börjar fly från mig, kroppen gör ont. Men jag vill inte dö i alla fall. Jag har spenderat så mycket tid på att bygga upp mina murar, på att göra mig själv ointaglig, och för första gången vill jag bara att de ska raseras, vill inget hellre än att han ska tränga igenom kevlaret. Men jag klarar det inte själv. Det här året har potential att fullständigt förändra mitt liv, det kommer krävas så oerhört mycket av mig men jag måste försöka. För ärligt talat, jag orkar inte må såhär länge till. 
 




namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?