"Nu har vi tagit första steget i alla fall" skriver han och jag försöker att andas ut. Hela kroppen är så slut och jag känner mig mest tom, får inte riktigt grepp om alla tankar och känslor som jag vet finns någonstans. En remiss och en till förpackning tabletter. Vi har tagit första steget men det är bara början, jag försöker att lita på honom när han säger att jag kan må bättre. Det är tungt nu och jag vet att det kommer dröja innan jag ser en ljusning. Självföraktet tär nog på mig värre än någonsin men bredvid mig glittrar han klarare än någon någonsin har glittrat. Jag vet att jag ska göra det här för min egen skull men om jag inte kan det så är det väl tillräckligt bra om jag gör det för honom?