Allting går utför känns det som. Jag tappar greppet allt mer, tappar motivationen, tappar hoppet. Självmordstankarna är starkare än på åratal och jag har aldrig någonsin varit såhär orkeslös. Dagarna är bara ett tidsfördriv, jag väntar bara på att han ska höra av sig och när jag inser att han inte kommer göra det så väntar jag bara tills det börjar bli en rimlig tid att få gå och lägga sig igen. 

 

En av de största orsakerna till mitt psykiska mående är mitt självhat; det djupa föraktet jag känner inför allt som jag är och allt som jag gör. Och det hela blir en nedåtgående spiral, självhatet växer desto sämre jag mår. Och någonstans kommer jag till en punkt då jag inser att jag är värd exakt noll och jag blir övertygad om att ingen någonsin vill ha mig. Han säger att han inte kommer överge mig - men han inser nog inte att jag kommer överge honom. Jag kommer dra mig undan, jag kommer isolera mig.

 

Jag behöver mer än han vill ge mig - jag behöver mer än jag någonsin kan be honom om. Jag vill inte att han ska hjälpa mig om han inte själv vill hjälpa mig. Jag vill inte träffa mig om han själv inte vill ha mig där.