Vi tar vid där jag slutade igår. Det blev inget gym utan jag och rävdrottningen promenerade runt berget till min systers nya lya. Det var norrsken ute då och jag såg upp mot det och tyckte mig naivt höra det säga till mig att morgondagen skulle bli bra. Syster och jag drack te och byggde IKEA-möbler och plockade hår från hunden som börjat fälla förbaskat mycket och allt kändes bara mysigt och lugnt och jag tänkte inte så himla mycket på onsdagen. Sen promenerade jag hem vid halv elva och ångesten slog till, jag grät och var så jävla borta i huvudet, höll inte på att hitta ut ur bostadsområdet och jag har en känsla av att om jag hade varit själv där, utan hundhjärtat, så hade jag klivit ut framför bussen. Men vi ska inte tänka så nu.

 

 

Jag fick i alla fall sova rätt bra men hela morgonen har jag haft ångest över att saker inte blev som de skulle, att jag måste vänta ytterligare två dagar. Det handlar ju egentligen inte om att det är så akut, herregud jag har klarat mig i flera månader, men det där med att ha varit inställd på saker och att ha våndats liksom i onödan det fuckar sönder mig. Just nu känner jag bara för att lägga mig under sängen och aldrig krypa fram igen, bara släppa allt, strunta i allt, ge upp allt. Lite som när jag bara föll ihop på arenagolvet när allt bara var för mycket och saker bara blev fel. Jag kommer ta mig igenom det här, såklart, men det är riktigt jävla tungt just nu. På fredag har vi i alla fall en tid bokad och jag antar att det ska mycket till för att det också ska skrotas.

 

Så planerna för resten av veckan är mest att stå ut. Jag är helt ledig men ska försöka att läsa lite, behöver förbereda mig inför labbar och inför fältstudier. Om jag orkar tänkte jag promenera till mina föräldrar idag, hämta långfärdsskridskorna och åka (halva vägen) hem! Imorgon ska jag på en lunchföreläsning med en paleoivrare och efter det tänker jag att jag ska försöka ta mig in till stan. Jag är rätt säker på att jag mår bättre av att försöka sysselsätta mig, distrahera tankarna liksom, även om jag känner mig fullkomligt orkeslös. 

 

I övrigt så är det en vecka sen jag träffade H nu och även om jag low key saknar honom och även om han sagt att jag får sova hos honom när jag vill - så är det sista jag känner för att göra just nu att fråga om han vill ses. Jag orkar verkligen inte ha den där känslan av att han träffar mig fastän han själv egentligen inte vill och det sista jag klarar av nu är att känna mig avvisad. Stabilt javisst.