I några dagar kändes det bra att de första, stapplande stegen var tagna. I några dagar kunde jag andas ut efter en brutalt ångestfylld vecka. I några dagar trodde jag på att det kan bli bättre.

 

Men jag insåg farligt fort att allt är hopplöst, meningslöst, att jag är maktlös. De skriver om autism och om tvångstankar, jag har inget av det där. De ringer från psyk och inte fan orkar jag svara. Det kommer inte bli lättare nästa gång jag ska sitta och berätta om mina issues, det kommer vara minsta lika jobbigt. Han kan hålla mig i handen, han kan skrika åt mig

 

Jag tar min medicin och sover i alla fall bra om nätterna, lägger mig innan elva. Jag tar till och med Atarax när jag känner hur ångesten börjar bli för stor, när skadeimpulserna hotar ta över - jag gör vad jag ska, gör vad jag kan men när tabletten inte hjälper, när jag redan är dränerad på all kraft så kan jag inte stå emot. Snälla bli inte arg, snälla jag skäms redan tillräckligt. Mitt självförakt är nog med straff, snälla avvisa mig inte mer, snälla jag ska inte skada mig igen. Snällasnällasnälla. Lämna mig inte, snälla stå ut med mig, jag behöver dig. 

 

 

Det är lika bra att du dumpar mig. Du är värd bättre än mig. Snälla, lämna mig så att jag kan dö.