Det största problemet som vi kanske har (som jag har i alla relationer?) är att jag aldrig någonsin kan förstå vad det är han ser hos mig, att jag tänker att han bara stannar kvar för att han inte kan lämna mig när jag mår såhär, att det bara är en tidsfråga innan han tröttnar på min tystnad. Förutom att den där rädslan och osäkerheten kräver så mycket energi och skapar så mycket ångest; så inser jag också att det är det som gör mig så distanserad, på min vakt, att jag ständigt kväver mina tankar. Och det om något är det som kommer rasera oss.

 

När jag för mer än ett år sedan skrev mirage pt. I så syftade titeln på det hopp jag hade på att jag och han skulle bli något; jag var övertygad om vi bara var en hägring, aldrig skulle kunna bli på riktigt, något som skulle blekna. Och under alla tjugotvå inlägg jag skrivit om oss så har la mirage blivit en hägring i sig; satts i parentes för att jag äntligen börjat tro och känna och lita på att vi är något äkta och något som kan bli oslagbart. Men vet ni? Den enda hägring som någonsin funnits kanske är bilden jag har av mig själv.

 

 

I söndags låg jag och bästa Chili på min säng; jag betraktade min kära växter och hummade till svar när han beskrev hur dåligt han tyckte att psykiatrin skött mitt ärende. Sen pratade vi om kvällen innan då jag övervägt att åka in till akutpsyk och då han frågat om jag ville supa istället och jag sagt att han kunde ge fan i att förstöra sin kväll för mig. Och sen sa han en sak som han även sagt förut: Du är jävligt smart och du har ofta rätt. Men vet du, ibland är du så jävla dum. Du är som en sirapsindränkt åsna och vägrar inse att du har så jävla fel. Jag är med dig för att jag tycker att du är en skön person att hänga med, inte för att jag är någon vakthund. 

 

Och jag kan inte riktigt formulera vad det är jag försöka komma fram till om det ens är något jag vill komma fram till. Och egentligen spelar ingenting någon roll för oavsett hur mycket jag förstår saker logiskt, kan tänka rationellt kring och kan resonera om det så kan jag fortfarande inte omsätta det i handling och i känsla. Fuck huvudet liksom.

 

Det jag egentligen tänkte skriva men helt glömde bort tills jag redan publicerat inlägget var: Idag på morgonen hos H orkade/ville jag verkligen inte kliva upp. Jag låg ihopkrupen i sängen medan han gjorde sig iordning. Han la sig bredvid mig två gånger, höll om mig och strök mitt hår och försökte fånga min blick. Tänker du på det där med psykiatrin? frågade han och jag nickade. Vi fixar det här, det är lugnt sa han och jag insåg då (som jag insett många gånger förut) att jag måste stå ut i alla fall lite till, för hans skull.