Det är snart september och i augusti så har jag hunnit vara både uppåt och nedåt. Kanske var det senaste high inte lika kaotiskt som de varit tidigare i somras (och inte lika uppåt kanske mest irritation) men jag hann i alla fall med att såra henne once again och såras av henne, sagt för hårda ord, kanske tagit saker på för stort allvar. Och jag har fallit ner hårt, kanske inte så hårt som jag fallit tidigare, men jag har i alla fall legat i sängen och inte tagit mig utanför lägenheten inte orkar någonting inte velat någonting. Panikattackerna har fortsatt hålla sig undan men å andra sidan hade de nog varit ett faktum om det inte vore för vid behovs-medicineringen. Med ett sömnbehov på typ tio timmar så reagerar en när en vaknar av sig själv efter sex timmar och känner sig utvilad. En reagerar när en inte ligger kvar i sängen någon timme till. En reagerar när en har diskat undan de senaste dagarnas disk innan klockan åtta. Tvivlar ofta på att det är äkta, intalar mig själv att det bara är placebo och nocebo. Tvivlar ännu mer när folk som är sjukare än mig säger att de inte är sjuka. Tvivlar när min allra finaste (som råkar ha en läkarlegitimation) säger att jag inte har sådana tendenser. Men varför är det som att slå på en strömbrytare, från ingenstans, att allt vänder?
Kraftigare svänger det kanske mellan Oss och det är knappast bara jag som känner det. Ibland känns det bättre än någonsin; hans armar omkring mig känns på något vis mer äkta än någonsin och hans andetag mot min nacke vibrerar i en annan rytm, han rör vid min hud som om han vill pränta in mina konturer i minnet, håller min hand som för att hålla mig kvar. Det finns inget bättre än att vakna upp brevid honom, krypa närmare varandra och när han håller om mig. Att ha mitt öra mot hans hjärtslag och känna hans andedräkt mot mitt hår. Känner mig sällan så trygg som då. Men ibland tycks tystnaden tyngre trots de diskussioner vi haft, ibland känns det som att han börjar ge upp (igen?), som att han inte orkar försöka mer när jag inte gett någon respons. Ibland så tänker jag att det är lika bra att jag lämnar honom innan han lämnar mig, att det bara är en tidsfråga, men han har gett mig löften och han har sagt att jag är värd att vänta på; nog måste han orka i alla fall några månader tills? Visst måste jag orka det?
Annars så skriver jag essäer i psykologi, det är spännande och det känns relevant och jag tar till mig lär mig så mycket (om mig själv, om personer i min omgivning och inför mitt framtida yrke). Skjuter upp rapporten i omvårdnad för det finns inget tristare, tiden tickar ned men jag vet att jag kommer fixa det för jag fixar alltid sånt där (fast det är en lögn). Räknar ned till den nya terminen, både bävar och ser fram emot den, och vet att om jag håller ihop det här nu så är jag snart halvvägs. Räknar ned tills kuratorn borde komma tillbaka från semestern. Fast mest räknar jag ner tills min homeboy kommer tillbaka upp; jag saknar honom, det vet han även om jag inte erkänner det. Jag har sagt det förut men jag behöver någon som honom i mitt liv. Någon som ser det som sin uppgift att göra mig surare än jag redan är. Någon som jag kan driva med om mitt upfuckade huvud. Någon som jag kan supa med tills vi inte fixar att ta oss utanför lägenheten.
Ett år utan sommar har aldrig känts så träffande men om jag håller ut (och han står ut) kanske har han rätt när han säger att allt kommer bli bättre.
