Plötsligt verkar exakt allt hända på en och samma gång och jag hinner inte känna efter. Hinner inte ens strukturera upp alltihop, skriv ned allt jag behöver göra komma ihåg, hinner knappt ta ett andetag. Ändå är jag vaken för mycket, tar inte kvällsmedicinen för jag vill inte sova. Sover fyra max fem timmar och vaknar utvilad, ändå hinner jag inte med. Dricker kaffe, tömmer kopp efter kopp. 

 

En natt promenerar jag i flera timmar. Möter upp skejtaren vid tvåtiden, går till Slemmis där vi stämt träff med okända människor, kommer hem vid fyra. Jag drivs med för lätt, fastnar i en meningslös diskussion, blir vass men jag vet att jag har rätt, gud så jag vet att det är jag som har rätt.

 

Min homeboy kommer hem. Gjorde något helkasst försök att överraska mig, jag såg igenom honom direkt, visste att han var på väg mer än ett dygn innan han sa att han var här. Han kommer till mig efter midnatt, vi delar på en flaska vodka och det är svårt att tro att vi inte har träffats på hela sommaren. Jag sover kanske sex timmar, vaknar är knappt bakis. Jag är glad och mitt blod pumpar genom ådrorna.

 

Öppnar postfacket, får nästan aldrig brev men där ligger det två. Blir kallad till blodgivning och blir kallad till psyk. Det sista kommer oväntat, får mig att tappa andan för några sekunder, villintevillinteorkarinte. Imorgon ska jag träffa en läkare jag inte träffat, vet inte ens varför jag ska dit. Ska han ge mig en diagnos eller mer mediciner? Ska han ta ifrån mig mina tabletter? Ska han skriva vårdintyg?

 

Deadlines närmar sig men jag börjar kunna andas ut litegrann. Rapporten i omvårdnad har tagit form, är inte mycket kvar. Och det andra har jag mer tid för, det andra är roligt jag är motiverad. Men till veckan börjar en ny termin och jag vet inte om jag orkar. Är peppad och vill men jag vet inte hur jag ska klara av det. 

 

Vi har inte träffats på en vecka nu igen, jag har sagt att det inte fungerar det är inte så någonting någonsin kommer bli lättare. Varje gång vi inte andas samma luft så finns det en tyngd på mina axlar, en rädsla för att allt ska ta slut och ett hopp som tycks dö. Hur ska det någonsin kunna bli bättre?

 

Men jag ska försöka ta en sak i taget. Beta av nästkommande hinder, ta varje minut för sig. Det är det enda jag kan göra. Det är det jag måste göra.