vecka sexton

Tru shit: Kommande vecka är sista veckan i den här kursen. Jag behöver skriva 11 sidor komplettering för att jag varit dum i huvudet och struntat i alla seminarium + en inlämning på 6 sidor. Det är just därför jag skriver det här inlägget istället. Pray eller slay eller yolo! (Vet inte vad som passar bäst)

 

 

 

💎 Nåväl, en sak har jag lyckats med angående skolan i alla fall: jag gick på en (1/one/unus) föreläsning i veckan!  När en inte varit där på flera veckor så blir jag alltid nervös över att folk ska reagera på att jag plötsligt dyker upp, så det känns faktiskt som en bedrift. Orsaken till att jag ens orkade dra mig dit (kan tillägga att jag hade typ 100 meter till föreläsningslokalen från min lägenhet) var att den läraren är så otroligt bra! Han är så vettig, duktig som pedagog, verkar vara en fantastiskt ssk (och människa!) och har jobbat med sådant jag vill jobba med. Vill verkligen bli som honom och när jag tvivlar på om det här verkligen är vad jag vill göra (för tusan vad jag är opepp på att dela medicin till äldre och lägga om trycksår hela dagarna) så tänker jag på honom och tänker att det visst kan bli bra ändå! 

💎 Föreläsningen var dock mentalt jobbig. Inte bara för att ämnet (krisstöd) som sådant är tufft och himla aktuellt just nu, men jag kunde också relatera personligt en hel del. Förutom hela grejen med att jag har anhöriga som genomgår någon form av krisreaktion just nu så blir jag orolig över mig själv och att jag inte kommer klara av att göra det jag vill för att jag uppenbarligen är väldigt sårbar. Vet ni att vårdpersonal är en riskgrupp för missbruk? Jag har faktiskt aldrig tänkt på det. Toppen liksom, jag har både arv och miljö emot mig - den enda framtid jag kan se just nu är att jag fastnar i ett missbruk och sen tar livet av mig. (Jag förstår verkligen inte hur jag gick och blev såhär nojig? Jag har alltid sett mig som en så himla vettig och realistisk och logisk person. Fast i och för sig är det realistiskt att allt går åt helvete, fy jag vet inte.)

 

💎 Jag känner mest att min enda räddning angående punkten ovan är H och att han borde fria cirka nu. (Dödligt allvar: Jag skulle säga ja. Jag vill flytta ihop nu direkt. Jag vill ha en unge om cirka 5 år. Skyller på att jag har ägglossning ps det har jag inte ens) Men som sagt håller det här så kallade förhållandet på att verkligen raseras. Jag ska inte gå in på några detaljer för det är under min inbillade värdighet, men jag gör det ändå: Vad svarar en ens när någon säger att det är bra att en inte har skurit sig? "Tack"? Är det bara jag som tycker det är helmärkligt att vara så obsessed vid att någon inte ska cutta sig men annars inte verka bry sig om hur personen mår? Jag vet inte om det är rätt eller fel, men jag blir i varje fall lite ledsen över att jag känner behov av att säga förlåt för att jag får ångest. Det är klart som fan att det är jobbigt för honom och det är klart som fan att det är svinigt av mig att jag inte ens säger vad det är jag mår dåligt över - men det är väl ändå värst för mig, eller. Fan jag är bara så trött och förvirrad.

 

💎 Annars så gav jag blod i veckan. Varje gång jag gjort det så har jag känt mig lite ledsen för att en inte får donera hela sin blodmängd på en gång, det hade känts trevligt. Men det är trevligt med gratis fika och järntabletter, förutom att det känns som en rätt självklar sak att göra om en kan. Skadad som jag redan blivit så reflekterade jag över alla fel sköterskan gjorde, och just hon (som nog har stuckit mig hälften av gångerna jag gett blod) är så himla otrevlig. Ska inte bli som henne. 

 

💎 Det är mindre än fyra dygn till mitt förbannade jävla läkarbesök. Ångest. 

 

jag läser här så ofta som ögonen orkar, jag är 24 men kan inte ens läsa den här textstorleken på inläggen. måste seriöst gå till en optiker. ville iallafall säga att jag tycker om dej.

Vad är det du vill jobba med?

Alltså jag vill så gärna att ni två ska bli något bra! Inte för att jag känner er men min magkänsla säger mig att ni är perfekta för varandra. Du är så värd att känna dig älskad! Jag blir ledsen av att höra att du inte känner att han bryr sig. Men alltså ni båda går ju igenom en jävligt tuff tid just nu, det är svårt att söka hjälp och det river upp så mycket - så det kanske bara handlar om att rida ut stormen? Försök att inte vara så hård mot dig själv.

(Mitt kommenteringsgame har varit lågt, men jag läser allt du skriver. Ba så du vet!)