There's no more night, blue skies forever.

 
Det finns så mycket jag skulle behöva få ur mig men det enda jag riktigt kan berätta just nu är att jag aldrig har känt mig så ensam. Han skulle aldrig överge mig men jag har aldrig känt mig så övergiven. Hon var min enda vän men allt är en jävla illusion. Jag känner mig helt slut, den lilla kraft som jag har kunnat upprätthålla har gått ur mig. Glöm det där med att det inte är något fel på min aptit; jag mår illa, orkar inte äta. Varför fortsätter ångesten bara bli värre? Vill inget hellre än att ha hans armar omkring mig och mitt huvud mot hans hjärta men jag är livrädd för det ögonblick då han vidrör såren. 
 
Och över mig hänger alla inlämningar jag har kvar, VFU:n och sommaren. Jag förstår inte hur jag ska orka? Förr eller senare kommer verkligheten komma ikapp mig. Jag vill inte leva mer. Den framtidstro som jag faktiskt hade ter sig nu bara absurd. 



Daniella 🌙

sålänge du går upp på morgonen så har du gjort någonting bra för dej själv och det räcker. även om morgonen är åtta på kvällen.

Svar: Tack fina du <3
nihilisten

2017-04-28 | 15:35:44
http://vapenbroder.blogg.se/

namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?