Ärligt talat: För varje dag som går känner jag hur jag lämnar ätstörningen allt längre bakom mig. Det absolut bästa jag har gjort i mitt liv är allt som jag har gjort för att bli fri från den och jag är evigt tacksam över att jag aldrig blev sjukare än jag blev. För varje dag som går inser jag kanske också att en aldrig riktigt blir fri (fast vem vet hur det ser ut om fem år tio år tjugo år). Förvisso har nog väldigt få tjejer i den här jävla värld vi lever i ett riktigt sunt förhållande till mat och sin kropp och träning, men jag inser att min relation till allt det där fortfarande präglas av något patologiskt. Det är sorgligt men jag kan acceptera det och jag kommer nog bara, för varje dag till som går, mer och mer kunna försonas vid det och lära mig skilja på vad som är friskt och vad som är sjukt. Det är synd att jag känner att jag måste lära mig leva vid att aldrig bli fri från ätstörningen, men det är okej för jag kan hantera det och jag ger inte efter för impulserna när det finns så mycket annat som är viktigare.

 

 

 

Jag har börjat räkna kalorier. Egentligen är väl begreppet kostregistrera bättre då jag varit intresserad av såväl makro- och mikronutrienter och inte bara haft fokus på kilokalorier. Men, det är något som jag har varit rädd för att göra, rädd att det ska trigga igång allt igen. Kontrollbehov, kalorifobi, kompensation. Det är något som jag å ena sidan försökt intala mig själv att jag aldrig behöver börja göra, att det fyller väldigt liten funktion samtidigt som det innebär en stor risk. Å andra sidan har jag sett det som nödvändigt när jag faktiskt har (sunda) ambitioner med min träning och när jag av olika (sunda) skäl lagt om min kost. Kanske inte nödvändigt, men i alla fall som ett viktigt verktyg och hjälpmedel. På samma sätt har jag resonerat kring att börja väga och mäta mig men jag har än så länge inte införskaffat vare sig våg eller måttband.

 

 

Mitt ätande är aptitstyrt. Jag kan känna hunger, typ när jag börjar skolan tidigt och äter bristfällig frukost så blir jag hungrig framåt lunch, men det är sällan alltså. Det leder dels till att jag är väldigt benägen att överäta när jag har tillgång till sådant som triggar det, dels att jag är benägen att underäta när jag inte har den tillgången. Till exempel igår hade jag ätit knappt 1000 kcal under dagen och hade lätt kunnat stanna där. Den lilla äs-rösten i mig tyckte såklart att det vore vettigt att bara ta proteinshaken som jag hade planerat - men jag åt ett paket kikärtor och åt till och med ren rapsolja bara för att komma upp i en energimängd som på alla sätt är mer förenlig med alla aspekter jag ser av hälsa. Så uppenbarligen fyller kostregistreringen en funktion då jag inte bara behöver hålla koll på att energiintaget inte blir för stort och att proteinintaget är tillräckligt utan även på att jag får i mig tillräckligt med energi. 

 

Det kanske låter som ett jäkla icke-problem. Jag agerar ju trots allt "rätt" på den information som hade kunnat trigga ätstörningen och försöker korrigerar när jag ligger lågt. Sen är jag trots allt överviktig och faktum är att skulle vilja gå ner ett par kg. Dessutom är det inget fel på min aptit som sådan och jag skulle utan problem kunna äta mer om jag antingen orkade laga riktig mat/äta matlådor två gånger om dagen (vilket jag verkligen inte pallar för min depression är en bitch just nu) eller hade mer lättillgängliga mellanmål hemma. Men så har vi det där med att överäta också. Har jag hemma annan mat än råvaror så äter jag upp det, det funkar inte, det finns liksom ingen mellanväg. Det handlar inte om hetsätning men det känns ändå inte som ett hälsosamt och hållbart beteende. Och även om jag i dagsläget inte får ångest när jag överäter, utan kan resonera kring att det i längden nog inte spelar någon roll, så är jag liksom rädd att förlora kontrollen.