Januari 2016
Av en händelse så kollade jag tillbaka lite i mitt arkiv och alltså god bless vilken skatt det är att ha flera år av dagboksanteckningar, i synnerhet när en har så dåligt minne som jag har. Jag slogs av hur dåligt jag mått men hur jag samtidigt varit så stark och klok, och hur fint jag kan skriva ibland. En kanske brukar göra en recap vid nyår, men fuck the system. Så vi börjar med en samling citat och reflektioner kring januari tvåtusensexton (det kommer bli långt, för jag är sämst på att sammanfatta):
Jag skrev om mitt nyår som var himla fint - åt god mat, spelade sällskapsspel, kände mig snygg, var nykter, såg på fyverkier med syster & hennes grabb & några vänner till dem. Annars handlade januari mest om grabben som jag träffade i slutet av tjugofemton, han som sa "Jag kommer bryta mig in där" och han som jag kind of öppnade upp mig för, litade på och trodde att det faktiskt kunde bli någon bra med. "Jag tror jag håller på att bli en hetero. Det känns så äckligt, jag känner mig så tragisk, så patetisk" (mitt nyårslöfte det året var att bli flata, fullkomligt seriöst, ni vet ju hur det gått med det). Det var också där i januari som jag nog för första gången i mitt liv kände att jag ville ha barn i framtiden, som en djurisk drift trots att mitt intellekt kämpade emot. "Borde kastrera mig innan det är för sent, innan modersinstinkten övermannar mig totalt". En känsla som allt oftare drabbar mig, som mitt förnuft har mjuknat inför.
Den åttonde tog allt slut, och tur var väl det när jag ser tillbaka. Jag kände mig väldigt färdig med män och var säker på att det skulle dröja väldigt länge innan jag skulle kunna öppna mig för någon igen. Jag ältade allting intensivt men jag resonerade ofta väldigt klokt. "Jag är en naturkraft och han skadade mig, nu kan han inte röra mig. Jag vet jag är värd tusen gånger mer, det är han som är ett vrak och det är han som borde gråta. Ilskan bygger upp mig, kan få mig att bli ett kraftfält. Allt var en illusion och jag var fan inte svag, han var svag som pratade om ärlighet och ändå inte stod för de ord han inte uttalade". Den sjuttonde (som sagt, jag ältade intensivt) kunde jag berätta att: "Vet ni vad, mina fina Valeries? Jag tror det är över nu. Såren i lungorna har läkt ihop, de blöder inte längre".
Jag skrev också ett inlägg om att jag kommit till insikt om vad jag söker för förhållande och partner, vad jag vill ha och behöver. Nämnde trygghet, mognad, att "vara klar med sig själv", något att bygga en framtid på. Framåt, drivande, social, spontan, öppen, impulsiv, ärlig. Empatisk och som inte ryggar undan från mina issues, ingen som löser mina problem eller räddar mig från mig själv men som försöker och vill förstå. "
Jag vill bara ha någon att liksom dela vardagen med, bara kunna hänga avslappnat och uppskatta varandras umgänge och känna sig uppskattad. Det kanske låter självklart, men jag har liksom inte sett det så förut - har snarare suktat efter ett äventyr, bara någon som kan få mig att känna, något flyktigt. Ett glas vin och På Spåret och lite hångel vore liksom Drömmen just nu. Det känns så märkligt hur det har förändrats, men det känns himla bra också." Det var så himla kul att läsa, för H är typ allt det där!? Inte riktigt lika
framåtspontanöppenimpulsiv som jag tänkte mig då - men annars är han verkligen spot on. Senast igår drack vi vin och såg på Smartare än en femteklassar och hånglade, haha.
tjugonde // Jag känner mig så omtumlad. Det är så fruktansvärt mycket som pågår i huvudet just nu och min sinnesstämning är instabilare än någonsin. Framtiden är så höljd i dimma och det är så många beslut som måste fattas och saker som kräver handling. Ändå har jag kanske aldrig tidigare känt mig såhär lugn och trygg. Jag ser så mycket klarare och jag accepterar det jag ser - såväl det som rör mig själv som det som rör min omgivning. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om, men det är inte tid ännu - det är processer som är alltför unga och outvecklade, sköra, riskerar att spåra ur om jag tar dem för givet.
Kylan håller sitt grepp om staden samtidigt som solen visar sig allt mer. Jag har aldrig tidigare noterat skönheten i just det där nästan motsägelsefulla. Kanske är det februari som gjort mig till det jag är, gett mig frosten i benmärgen och mörkret i blicken. Och kanske har jag bara blundat för solen och kristallerna i snön. Jag är en naturkraft. Jag vet det nu och jag börjar förstå hur en sådan ska brukas men jag är inte framme än och kanske är det en av alla processer som aldrig når laga kraft.
Jag tror att jag har Slutet att tacka för mycket. Det (ja, och det som ledde fram till det) var som ni märkt en så oerhört omvälvande process trots att den var föga dramatisk - så mycket undantryckt drogs upp till ytan och så mycket som varit vagt kristalliserades sig och blev självklart. Kom än närmre mig själv. Den processen har fått sin dom och vi går in i nästa - Uppbyggnaden 3.0 pt.I. Jag tror det här är mitt år, det finns en så oerhörd potential. Det måste vara min tid nu... För vad annars kommer det bli av mig?
tjugofemte //
Åker bil genom snötäckta landskap, passerar träd och älgar, kör genom dimma och ser solen för några minuter. Fingertopparna förlorar all känsel, armarna krampar. Mörkret har lagt sig när vi vänder hemåt, renarna reflekterar tillbaka strålkastarljuset, det enda sårade djuret på femtio mil sitter inne i värmen innanför plåten. Mina andetag rasslar mot den frostbeklädda fönsterrutan, blicken flackar mellan snötyngda träd och siluetterna i framsätet. En hjärna utan hjärta tillsammans med deras respektive hjärtan (som Slår I Samma Takt) och hjärnor (med Samma Elektriska Frekvens). [...]
Men ärligt talat så vet jag inte. Mesta av tiden är jag bara så trött. Logiken och emotionerna är i ständigt krig. Jag vill inte leva, gud, jag vill verkligen inte det. Är så lost. Allting har förändrats men jag är ändå fast i samma rutiner. All min tid lägger jag på drömmar, jag lägger den på sånt som är skadligt - när jag borde odla bitterheten och låta den hjälpa mig framåt. Jag hade kommit längre än såhär men det är fem steg bakåt två steg fram. Behöver en Valerie som kan få mig att minnas mina nyårslöften igen.Annars så hade jag problem med domningar, framförallt i händerna nattetid. Det var verkligen ett helvete. Jag sov dåligt och det gjorde fruktansvärt ont. Jag är så oerhört glad att det försvann (det kan faktiskt vara tack vare magnesiumtillskott). Träningen flöt på så himla fint, jag slog PB:n och kände mig stark, nådde flera mål jag strävat efter länge. Jag hade gått upp i vikt och det var något jag kände mig ambivalent inför men ätstörningen var under kontroll.
tjugosjätte // Från trettio minus till nollgradigt. Från krispigt blå till tunga, våta flingor. Raring, pratar du om dig själv eller om staden nu? Det spelar knappast någon roll - ingen av oss existerar, vi är bara tid, bara en illusion. Och visst är det en tröst att vi en dag kommer bli ett på riktigt; mitt blod i ska sjunka genom jorden och innan gryningen är vi inget annat än stjärndamm. Fast nu går jag händelserna i förväg.
