jag är ingen, du är aprilhimlen
Mitt jävla psyke bara fortsätter att falla i bitar. Jag har utvecklat förväntansångest. Jag kanske har haft det i någon form ett bra tag, men igår slog det mig verkligen vad det är. Oron över att få ångest stegras bara i takt med att trycket över bröstet blir större. Jag vill bara inte vara en jävla belastning, han ska inte behöva trösta mig varenda jävla gång vi ses, han är värd så mycket mer. Han frågar om det är något särskilt jag tänker på och jag skäms över att jag som vanligt inte kan yttra ett ord. Men vad skulle jag ens säga? Jag tänker ju på allt. Han vänder ryggen mot mig, är det en protest? Och jag kryper ihop mot väggen, hoppas att han inte hör hur min andningsfrekvens stegras. Men han drar mig intill sig, håller om mig tills våra bröstkorgar följer samma rytm. Vi är så långt ifrån men så finns de där ögonblicken när vi verkligen når fram och jag inser att det kommer vara värt det till slut. Och jag försöker intala mig att han måste känna samma sak ibland, att han menade vad han sa när han skrev att jag var värd att vänta på.
Som vanligt inser jag hur farligt snabbt tiden rör sig. Det finns inte längre någon chans i världen att jag ska hinna klart med den här kursen i tid och när det enda jag gör om dagarna är att oroa mig inför den tjugosjätte så kan jag inte ens försöka jobba ikapp litegrann. Jag ska snart ut på praktik och även om det såklart känns spännande så är det mest ännu ett stressmoment, jag har liksom inte tid eller ork med det just nu. För att inte tala om att det snartär sommar och att jag fortfarande inte har sökt något jobb. Jag skickar in min högskoleansökan och kollar GMU-starter, tror egentligen inte att det kommer bli något av något av det men det känns tryggt att ha någon form av reservplan. Men även om jag mentalt kanske är skörare än någonsin så känns fysiken desto bättre. Jag är övertygad om att mitt nya träningsupplägg är exakt vad jag behöver. Ryggen håller ihop och det är verkligen min prioritet att det ska förbli så.
