Mamma sitter vid köksbordet och gråter. Jag kokar kaffe, sitter mittemot och tidningen framför mig byter aldrig blad. Den här gången handlar det inte om honom (den här gången är hans blick klar, han kramar om henne och jag önskar så obeskrivligt djupt att det alltid kunde få vara så). Men som de andra gångerna hon gråtit vid köksbordet så försäkrar jag henne om att hon har handlat rätt, att det inte är hennes fel, att hon gör vad hon måste, att saker kan bli bättre även om det kommer ta tid. 

 

Tabletter och telefonsamtal. Suiciduttalanden och sirener. Polishandräckning. Tvångsvård. Anklagelser. Förnekelse. Kränkningar. Tvivel.

 

Jag sitter mittemot, vill sträcka fram handen och lova henne att hon inte ska behöva sitta vid köksbordet och gråta över mig. Men jag kan inte ge henne sådana löften och det gör ont i hela kroppen, det finns så mycket jag skulle vilja berätta; mest vill jag kanske berätta att hon har växt så himla mycket och att jag beundrar det även om jag önskar att hon skulle slippa gå igenom allt det här. Hon vet nog inte hur väl jag förstår vad det är hon går igenom. Om att göra någon illa för att det inte finns något annat som är rätt, det där med att vilja hjälpa någon som inte vill ta emot hjälpen. 

 

Själv fortsätter jag bara att vänta på svar. Men jag blir allt säkrare på min sak. Och jag inser att även om jag aldrig kan ge några löften, även om allt går åt helvete oavsett vad jag gör, så måste jag slåss nu.