Jag har bara väntat på den där förbannade jävla kallelsen från psyk, väntat och inte kunnat göra någonting annat av oro. Har inte kunnat koncentrera mig över huvud taget på läroböckerna och ligger alldeles för långt efter. Men igår låg till slut brevet i postfacket, en tid två veckor bort och fyra häften med frågor, och jag känner mig inte ett dugg lugnare.

 

Igår grät jag halva dagen, ville skada mig men tog mina piller från förpackningen med hans namn på och lät bli att skicka sms till honom som jag skulle ångra. SPQ och RAADS. Jag förstår att de misstänker att jag är autistisk, jag förstår att de måste börja i någon ände - men jag vet att jag varken är aspie eller schizotyp, det är verkligen inte det som är fel på mig. Och det som gör mest ont är att jag inte klarar av att förmedla till dem vad mina issues är och inte är, att jag ger dem fel bild av mig - och att jag antagligen kommer sitta där om två veckor, med läkaren som jag kanske redan stött på på mitt ICA, och att hen också kommer tro att jag inte förstår mig på människor och inte vet hur jag ska bete mig socialt.  

 

Idag gråter jag också. Av rädsla. Jag är rädd att jag är sjukare än jag tror, att det här bara är början. Jag tänker på C och på hur hon mått så mycket värre än vi alla anat och på hur vi borde ha reagerat tidigare. De gånger jag har sett upp mot natthimlen och kunnat svära på att de gröna flammorna betyder någonting, har det varit sjukt? Jag tänker på C och på allt som jag alltid beundrat med henne, som jag fortfarande beundrar, och jag undrar om hennes urkraft också bara är symptom? Jag är rädd, för jag trodde att jag äntligen börjat lära känna mig själv på riktigt - men jag vet inte längre vad som är sjukt och vad som är jag.

 

De kan inte bara skicka SPQ och RAADS hem till mig utan förklaring och ge mig en tid om två veckor. Han kan inte bara säga att han ställer upp och hjälper mig på alla sätt han kan och sen aldrig fråga hur det går. Hur fan har de tänkt att jag ska orka när jag inte ens orkar dushca? Jag tänker inte ens säga förlåt om jag skär mig för du bryr dig uppenbarligen inte.