Allt oftare har jag känt hur ångesten kryper sig på när jag är bland folk, eller mer bestämt: när jag är med honom bland folk. Jag vet inte vad det är, oftast är det ingenting särskilt som triggar igång det utan jag bara känner pulsen öka och synfältet bli snävare. Kanske beror det på alla ord jag inte kan yttra till honom, på tystnaden som lägger sig trots att den sällan känns obekväm. Kanske beror det bara på att jag inte kan fly som jag kan när jag är ensam bland folk, fly till musiken eller gågågå tills ryggraden slappnar av igen.

Det har aldrig varit allvarligt: jag har kunnat ta en klunk kaffe, ett djupt andetag och möta hans blick igen, bekräfta att jag är okej (för både honom och mig själv). Men idag bara fyllde hjärtslagen öronen och allt omkring mig var tusen mil därifrån, andningsfrekvensen steg och jag kunde inte göra något annat än att treva med blicken över bordet. Han frågade om jag var ok och jag nickade smått desperat, "bekräfta att allt är okej så blir allt bra", men det hjälpte inte utan ångesten hade mig redan. Han la handen på min och gav mig på så sätt en kontakt till verkligheten (eller gav omgivningen en kontakt till verkligheten, hur det nu var). När han fortsatte misslyckas med att fånga min blick satte han sig brevid mig och med hans arm omkring mig lyckades jag undvika fullskalig panik.