Alltså wow, jag älskar det här. Tankarna rusar och allting glittrar och jag är Dean Moriarty och mitt blod är fyllt av socker. Allt jag behövde var en gnista och Gudarna gav mig det, kentkärlek och kenteufori fick mig att börja brinna och när elden väl var tänd var det för sent. Jag gick från mörker och tvivel och självhat till fucking guld. Det är klart att han vill ha mig. Kommer klara allt och om jag faller spelar det ändå ingen roll, för jag har Martins ord och jag har något som är bättre än heroin i blodet. H är allt jag vill ha, han måste bli min, jag vet han vill ha mig, vi kommer bli någonting så jävla stort. Jag älskar hur min spegelbild glittrar, jag älskar hur orden flödar, jag älskarälskarälskar hur jag går upp i varv av ingenting, alltalltallt är så vackert. Åh, snälla låt mig för evigt vara hög. Jag mår så bra, jag vill leva, jag brinner, det gör inte ont, ingenting gör ont, det finns inga tvivel.

 

 

Jag förstår att det inte är normalt. Men är jag hypomanisk eller är jag bara hypokondrisk? Spelar det ens någon roll? Det här är bra, det är stort. Är det äkta lycka eller kommer jag att krascha? Men även om jag faller visst är det värt det? Visstvisstvisst? Mitt huvud är en vårflod, fan, allt är magiskt. Kan inte kanalisera det, kan inte fokusera men åh, det är en sådan urkraft, det kan leda till så mycket stort. Hur stannar en här? Hur länge orkar nerverna? Ge mig socker, ge mig koffein, ge mig speed.