Paniken kommer nästan krypande när jag inser att hjärnan blivit mjuk, jag har gått nästan hela dagen utan att glittra, tunga känslor har nästan lyckats vidröra mig. Jag glömmer gärna hur påtaglig förändringen i sinnesstämningen är, förklarar gärna bort det med att jag är för frisk för att vara sjuk - men jag inser (igen) att det här är ett sjukligt tillstånd. Herregud jag är verkligen inte mig själv. Paniken kommer nästan krypande för jag får inte får inte får inte får inte rasa, jag måste få behålla det här, jag är väl värd att må bra, jag vill glittra jag vill leva jag vill vara elektricitet. Så klockan halv elva på kvällen tar jag två koffeinpiller. Det låter som att det är knark men jag vet att det inte är knark men det är nästan knark. Vad spelar det för roll vilka molekyler en tar om en tar det för att dämpa sorger för att bli hög? Spelar det egentligen någon roll om det är koffein eller heroin? Om det är kyssar eller skärsår? Vi dämpar bara sorger ingen älskar livet vi är bara höga vem försöker vi lura vi är alla lika trasiga existensen är meningslös.

 

Klockan halv ett på natten och jag sprakar igen. Vill inte sova kan inte sova spenderar cash placerar cash. Avgudar mig själv och dyrkar honom. Om en månad står jag framför gudarna - pallar nervsystemet en månad, snälla orka snälla stå ut snälla låt mig vara såhär självklar det är bara en månad. Hjärnan är skarp och det finns inga sorger och jag är guld jag är laddad, jag svär det här är bättre än varenda fylla. Fan, jag längtar efter min grabb så - visst är han min, snälla låt han vara min snälla låt han bli min? Om två månader ser jag gudarna för sista gången. Någonsin. Snälla låt mig vara hög fram till dess. Snälla låt mig känna smaken av speed snälla låt pulsen fladdra snälla låt ögonen glittra. Då kanske jag kan ta mig igenom det också. Jag inser hur jag spårar men det spelar ingen roll och det är så märkligt men åh ni skulle förstå om ni såg mina hjärnvågor. Tack och förlåt.