Oktober, och jag håller din hand för hårt

Det som kanske skrämmer mig mest är tomheten. Hur jag förtränger allt, slutar bry mig, inte orkar försöka, bara ger upp. Det finns så mycket guld men det hänger på mig nu, jag måste sluta hoppas att någon annan ska plocka fram det, att tiden ska få det att glittra. Men det är lätt att vara beslutsam och självsäker när en läser teorin, att göra upp planer när ångesten har gömt sig. Det är något helt annat att agera när varenda nervtråd kämpar emot, det är inte så jävla lätt att följa all logik när instinkterna tar över, när varenda försvarsmekanism tar kontroll.
 
Jag får alla chanser i världen att bli någonting stort. Han ger mig alla chanser men han ställer inga krav. Det hänger på mig nu men jag är fan inte stark nog. 




namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?