7,3 meter över de mörka vågorna. 10 minuter under en brungrå oktoberkväll. Jag hinner känna varenda känsla som finns och allt handlar barabarabara om Honom. Tankarna löper fritt, löper snabbare än bilarna som passerar mig.

 

Nedanför mig ligger havet, men vi kan kalla det döden för jag tror att det är samma sak, och jag längtar dit; inte på grund av sorger som det alltid varit förut utan snarare av ren nyfikenhet, äventyrslystnad. Jag undrar om han skulle sörja, skulle han komma på min begravning? Jag undrar vad han skulle göra om jag kom in på hans skift, likblek och utan puls, skulle han ens försöka rädda mitt liv? 

 

Plötsligt inser jag något som får mig att skratta högt där jag går. Det är tragiskt och det är komiskt men det är en obeskrivlig lättnad. Han måste tycka om mig på riktigt, av någon outgrundlig anledning, han måste vara intresserad av mig på riktigt - för han kan omöjligen vilja träffa mig bara för sexet, för jag är ju för fan usel i sängen och min kropp är vidrig.

 

Och jag börjar gråta för som en kniv mellan revbenen inser jag hur mycket jag tycker om honom. Och jag känner en så djup tacksamhet för all tid som han har gett mig och för hans lyhördhet och tålamod och respekt. Och jag vill ha hela honom så mycket och jag inser hur äkta det jag känner är. Och jag vill inget hellre än att ge honom hela mig och lita på honom på riktigt.