Det gör nästan ont i bröstet att se på honom, svartklädd svart hår, han är så jävla vacker och jag begriper liksom inte hur lyckligt lottad jag är som sitter där mittemot honom, han är fucking perfektion. Hans nya skor är nästan lika charmiga som Samis nya jacka och jag går igång på hans muskulösa armar. Jag skrattar när han berättar att han tycker att det är tillfredsställande att sticka folk i leder, faller för allt han säger. I min speedade hjärna är jag för en gångs skull dödligt vacker och det kanske bara är inbillning, storhetsvansinne, men jag tycker att hans betraktar mig längre än vanligt, som om han inte riktigt kan släppa mig med blicken. Och jag känner bara att helvete vad vi är vackra tillsammans, på alla plan - våra ögon och våra intellekt och våra kroppar och våra hjärtan och alltalltallt. Jag glittar av hans närvaro, av vinet och av mitt mentala tillstånd - är så elektrisk och huvudet snurrar och pulsen slår hårt och jag vill ha honom och jag vill ge honom allt - men ändå... Jag kan inte bete mig normalt, jag kryper in i skalet, vaktar mina murar, ger honom ingenting och jag fattar bara inte hur han står ut med mig eller vad fan det är han ser hos mig.

 

Jag fattar inte vad mitt jävla problem är och jag orkar fan inte länge till.

Det har snart gått tre månader och jag tror fan inte att jag har kommit någonstans?

Hur i helvete bryter en isen? 

 

Jag kommer dö när han lämnar mig.