Oktober ger oss minusgrader. Marken glittrar, stjärnorna glittrar och han glittrar som han alltid gör. Jag är det enda som inte glittrar och röken som lämnar läpparna vid varje expiration består av ren ångest. Mot museets tegelfasad projiceras norrsken; han håller armen om min midja, jag hör hans hjärtslag genom vinterjackan och hans doft gör mig alldeles svag. Jag vill stanna där för evigt. 

 

I hans lägenhet är allting rött. Vinet, strecken på låren, mitt linne i krossad sammet, mensblodet, hans hjärta, atlasen i bokhyllan. I hans armar känner jag hur veckans alla spänningar släpper: huvudvärken rinner nedför tinnigarna, drar med sig stelheten i nacken och får axlarna att slappna av. Jag formulerar stulna ord i huvudet: "stanna hos mig, du är allt jag har", "jag dör för dig, hör du mig?", "jag vill ha dig, jag är din jag är bara din", "när jag faller, orkar du för två?", "du gör mig lugn, jag klär i din andedräkt" och på mina läppar vilar orden: "jag tycker om dig så mycket". Men ångesten lindar sig fortfarande kring alla blodkärl och läpparna blir blåa, jag ger honom aldrig orden, klamrar mig bara fast vid hans bröstkorg. Där trivs jag allra bäst.

 

Vet inte hur jag ska ta mig igenom det här men jag har inget val. Och jag har aldrig velat något så här mycket. Det måste gå, på något sätt. Det måste bli bra. Snälla, låt mig få det jag vill den här gången.