Vi är falska och du måste ha tålamod, vi var fåfänga och du måste kunna le. Jag litar på honom mer än på mitt egna psyke men det är en dålig skala. Temperaturen faller av gamla sorger och nya system kan inte stoppa det, vi har bara en väg att gå nu när inte ens döden är en tröst. Marken spricker och djuret är den första som rasar, ner i avgrunden och vanvettet, men hon landar mjukt mot enris och nyponbuskar. Hade aldrig tid att säga förlåt, hade fullt upp med att gråta över det som aldrig var ett problem. Vågorna slår. Min vän höll min hand och frågade: är det domedagen? Jagad log jag som jag alltid ler, hade redan förstått alla mekanismer, listat ut alla svar, men jag gav henne inte någon förklaring. Innan vintern dragit in på riktigt över kusten så skriver dom om politiken. Alla flyr från sprickan i marken genom husen under haven. Männen sträcker ut sina händer, de huggs av, stumpar av kött och ben och pengarna regnar som höstlöven. Makten de haft över allt som andats togs ifrån dem när de valde att svara med våld på hennes krav. Den mjuka pälsen ställer sig upp, tänderna blottas och svetten säger mig att hon är sjuk. Vi hade dagar kvar. Jag spänner musklerna och vrider orden ur deras händer, krossar allt som svider. Luften fylls av nervgas och larmet går bryter tystnaden och tomheten. Sanden smälter. Ingen hör ljudet av ben som krossas under kängor, ingen ser hur silvret forsar längs gatorna. Minnena av rosor mot en blekgrå vägg hänger kvar, en hägring och en skakning, träden har växt sig höga mörka och deras grenar skrapar mot fönstrena. Vi fyller champagneglasen. Hör ljudet av en motorväg. Men vi är långt långt därifrån. Hon kom från ett annat stjärnsystem och hon tog med oss dit, vi stal kometer och läste horoskop, visste att det fanns något bättre. Vintern svor att kväva alla känslor men ingen hade räknat med att det fanns något helt annat. Jag brinner och mina ögon är mörka och ingenting spelar någonsin någon roll.