Jag mår så jävla dåligt just nu, jag inser faktiskt det. Jag tror bara att det är för mycket, jag är för stressad och allt blir bara en nedåtgående spiral, jag får ångest och jag får ångest över att jag får ångest. Jag står inte ut här hemma, jag behöver få min tystnad och ensamhet och han driver mig till vansinne även då han är nykter. Jag kanske överreagerade när jag föll ihop på köksgolvet och grät och inte kunde andas. Men är det så jävla konstigt egentligen? Och fina älskade syster, hon sa att hon förstod, hon sa att det är bra att jag visar hur jag känner. Och jag vet att hon förstår men det är så mycket annat också som hon inte förstår, det är så mycket hon inte vet och även om hon skulle veta skulle hon aldrig förstå.

 

För första gången den här terminen har jag skippat föreläsningar och det känns inte bra att jag börjat tappa orken redan första läsperioden, hur fan ska det här sluta liksom? Jagsvärjagsvärjagsvär att det var första och sista gången, det måste vara det. 

 

Den enda människa jag egentligen står ut med just nu är H men samtidigt är det kanske han som dödar mig mest av alla. All jävla oro över att han ska tröttna, att han ska lämna mig, att han inte känner som mig, att han inte ser det jag ser och allt jävla självhat över att jag inte klarar av att vara den person jag vill vara och över att jag är så jävla ful. Och trots att hans hjärtslag, hans doft, hans röst, hans armar, hans läppar är det enda som kan få mig att slappna av just nu - jag svär, all jävla spänningshuvudvärk bara rann av mig - så ligger jag plötsligt i hans säng med brutal ångest. En patetisk sak triggar igång det och då passar alla jävla negativa tankar på att övermanna mig. Så jag dissociacerar och jag hyperventilerar och jag vill bara dö. Och han säger att det är okej och han stryker mig över håret men fan vad jag skäms över allt och det sticker i läpparna och jag svär att alltallatallt är förstört nu. Och ångesten bara tar inte slut och jag kan inte andas trots att han hjälper mig att försöka ta kontroll och jag vill bara blöda för jag vet att det hjälper men det lugnar sig till sist. Och han är så vacker men jag förstör allt och jag somnar och jag drömmer om hur han lämnar mig. 

 

Och snart står jag framför Gudarna och snälla låt mig dö lycklig efter det. Fan i helvete.