Allt känns mest kaotiskt just nu. De nästan två veckorna på speed känns mest overkliga och jag ångrar saker jag skrivit och sagt och gjort - men jag tröstar mig med att det hade kunnat vara värre och sammantaget har den här episoden gjort mig mer gott än vad den har gjort skada. Det känns som att jag har landat lite för mjukt och jag är rädd att jag inte har sett botten ännu, men det finns inte direkt något jag kan göra åt det och allting är nog jävligt som det är så jag försöker mest att bara stå ut. Jag har ångest och huvudvärk och derealiserar och är bara så fruktansvärt nere, har hållt mig från att skada men det känns som att det bara är en tidsfråga innan jag relapsar. Jag är trött och jag vill inte leva. Det gör bara så ont att andas. 

 

Samtidigt så är livet trots allt ganska fint just nu och jag borde vara lycklig. Jag flyttar om en dryg vecka och om mindre än en månad står jag framför Gudarna igen. Kroppen är äntligen hel (om än svag) och jag har snart överlevt första läsperioden av tolv (även om jag fortfarande inte vet om det är rätt). Vi har träffats i tre månader nu (jag fattar ingenting) och jag tror att jag är jäkligt kär. Tänk om det här året trots allt kan bli mitt? Mitt psyke må vara kaotiskt men det kanske är något jag kan lära mig leva med, berg & dalvana ni vet. Fast... innan jag har överlevt det här året måste jag ta mig igenom Avskedet och den där ständiga oron över att förlora grabben, och ärligt talat så finns det absolut ingenting som får mig att se fram emot tjugohundrasjutton. [äs-triggervarning på resten av inlägget]

 

 

Kroppen skaver fruktansvärt mycket just nu. Jag vill bara gråta när Han smeker mina valkar och jag vill bara köra ner fingrarna i halsen när kläderna är för små och jag vill skjuta mig själv när jag inte är starkare trots att jag är tyngre. Det är bara fettfettfett. Jag har ingen kontrollförmåga över huvud taget när det gäller mat; jävlar vad jag äter och jävlar vad jag får ångest och jävlar att jag inte gör något åt det. Jag bara äter och äter och äter. Don't get me wrong, jag vill inte falla tillbaka till ätstörningen - jag vill inte börja kontrollera och kompensera - men jag måste faktiskt göra någonting för det ätbeteende jag har nu är också destruktivt och osunt. Jag ser fram emot att flytta och kunna äta det jag vill, kunna skapa en mer hälsosam omgivning och bättre mönster; men jag är också livrädd för att jag inte ska klara av det. Men jag äcklas så fruktansvärt av min spegelbild och jag står fan inte ut.