depression

Det hela känns nästan surrealistiskt. Att gå från allt till ingenting. Men det är när en rusar rakt in i en jävla betongvägg som en verkligen inser att det är på riktigt. För två och en halv månad sen var jag också här; hade nog inte varit riktigt lika hög men kanske till och med slog i marken ännu hårdare. "Kanske kan jag be honom om en diagnos, ett namn på alla mina fel men det spelar ingen roll. Jag kan leva för de stunder då allt är guld och då jag är hög på framtidstro och självsäkerhet; men vilket jävla liv är det? Under allt är jag kroniskt låg och bara ett hjärtstopp kan göra mig hel."
 
 
För tre dagar sen kunde jag inte somna för att jag var så överfylld av liv och energi, hjärnan rushade. Efter fyra timmars sömn vaknade jag och kände mig utvilad, varenda nerv var igång och jag var i skolan och det var fantastiskt och jag var kreativ, produktiv. Igår grät jag mig till sömns, utan någon egentligen orsak, bara för att allt gör så ont. Sju timmars sömn och föreläsningarna var ändå ett helvete. Kom hem och kröp ner under täcket och har gråtit till och från sen dess. Det är så mycket jag behöver göra men jag varken vill eller orkar. Vill helst inte röra mig härifrån förrän imorgon kväll. Skadebegäret är stort men än så länge är huden fortfarande slät. 
 
 
"Mest av allt (förutom att sluta andas) vill jag luta huvudet mot hans bröstkorg. Jag vill att han ska stryka fingrarna över mitt hår och viska att allt kommer bli okej. Men det sista i hela världen jag kan göra är att berätta för honom vilken trasig själ jag är. Jag sa att han fick mig att känna mig trygg och att jag litade på honom men jag tar tillbaka allt det där. Det raserades när jag raserades och det kommer nog alltid vara så, aldrig någonsin kommer jag kunna vara nära en människa. För jag svänger för snabbt och för hårt."
 
Egentligen vet jag inte om vi har kommit längre över huvud taget sedan förra gången jag föll på det här sättet, jag blir fortfarande orimligt stel i hans närhet, men allt är ändå så annorlunda. Hälften av alla tårar jag fäller är hans; jag längtar efter honom så det gör ont och det är så jävla sjukt för han är inte ens min men någonstans är det så jävla vackert. Låt mig formulera mig igen:
 
Mest av allt vill jag luta huvudet mot hans bröstkorg. Jag vill att han ska stryka fingrarna över mitt hår och viska att allt kommer bli okej. Och det jag vill mest i hela världen är att kunna prata med honom och att han ska acceptera mig även om han ser exakt alla mina brister. 
Jag sa att han fick mig att känna mig trygg och att jag litade på honom och även om den där oron alltid stannar kvar, och ibland blir överväldigande, så vet jag att det är sant att han aldrig skulle vilja skada mig. Det kommer kräva så mycket tid och kraft, av oss båda, men jag tror att jag kommer kunna släppa in honom till slut. 
 



J

Åh guud så vackert!! Du är så värd honom!

2016-10-24 | 17:46:55

namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?