the sanest days are mad

 
Även om mina tankar ständigt spårar så lever jag ändå alltid i stunden. Jag ältar allt gammalt och jag oroar mig för framtiden men ändå så existerar bara de känslor som jag har exakt just nu. Mitt huvud är mörkt trots att hela staden har färgats vit och trots att jag äntligen får lite andrum sju kilometer bort sju våningar upp. Tvivel som jag hoppats hade lättat har krypit tillbaka in under huden och hela kroppen säger ifrån. Jag vill inte leva; det är kanske det enda som jag begriper nu, som jag förstår, varenda cell vet om det. Orkar ingenting, kan inte fokusera och bara väntar på att verkligheten ska komma ikapp mig, det är bara en tidsfråga innan saker och ting börjar falla isär. Hundra procent av min tid lägger jag på honom, för även den tid som jag lägger på annat är hans. Det är tröttsamt bara att aldrig kunna fly, att aldrig känna sig trygg, att må såhär. 
 
Fan. Jag tänkte skriva något vettigt men jag bara gråter och vill sova. 
 
  



J

Allt du skriver är vettigt! Jag kanske aldrig kommer förstå men dina ord vibrerar av känslor och de träffar mig alltid så hårt.

Svar: Men wow, tack raring. Fan vad glad jag blir! <333
nihilisten

2016-11-24 | 18:38:53

namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?