Jag lever litet och spartanskt på sjunde våningen. Äter middag på golvet, dricker vin ur en muminmugg. Ute är det vitt, jag ser industrierna och skogarna. Jag behöver det här, men jag är rädd. Jag måste klara av det här (men jag vill hellre dö). Kroppen gör ont, lungorna svider, höfterna är ömma. Det är för enkelt att tappa kontrollen. Hittar på ursäkter för att skippa föreläsningarna, snart hittar jag väl ursäkter för att dricka vin en tisdag (men jag vill aldrig, får aldrig någonsin, bli som han). Men jag skulle hur som helst ändå gått in i väggen om jag bodde kvar hemma. Ikväll kommer min absoluta favorit hit och kanske kan hon hjälpa mig att hållas ihop, tvinga mig att kliva upp ur sängen, ta mig ut. Hon får panik av mina tårar. Kanske är hon till och med ett större nervvrak än vad jag är, jag måste vara starkare än henne, hon behöver mig.

 

Grabben slösade bort sin fredagkväll på att ta bussen ut till ligistdelen av staden och spendera den med det vrak som är jag. Allting skaver och jag letar fel men han är onekligen något av det vackraste jag har i livet. Det är ljust i min etta och strecken är rödare än de varit tidigare. Han måste se dem men han säger ingenting och mitt huvud fucking dödar mig; är det inte allvarligt nog för att han ska bry sig? bryr han sig inte om mig över huvud taget? vill han ta upp det vid ett bättre tillfälle? vill han låta mig ta upp det själv? förstår han inte vad det är? Jag blir så jävla trött på min osäkerhet, när ska jag någonsin kunna slappna av. Han drar och jag ligger kvar, minns plötsligt att han inte vill ha mig, sköljer ur rödvinsglaset med vitt vin innan jag kokar min gröt och mitt kaffe, det är ändå lördagsmorgon. Eller. 

 

Jag mår fan skit alltså och jag vet inte om jag kommer klara det här. Jag vill bara ha honom. Visst kommer allting bli bra om han älskar mig?