1. Snart har jag bott en hel månad i min egna fina etta och det har gått så himla fort!? Men jag trivs verkligen och nästan varje gång jag låser upp dörren så slås jag av att jag har behövt detta så himla länge. Jag har nog med mina egna issues liksom och jag höll verkligen på att bli knäpp hos familjen. Det är klart att jag inte magiskt mår bättre här (uppenbarligen inte, mår kasst för närvarande höhö) men jag kan åtminstone andas ut på ett helt annat sätt. 

 

2. Skolan rullar på, det är mycket men det känns faktiskt under kontroll. Jag spikade nästan anatomin/fysiologin/nutrionen, har överlevt två seminarium till och två dagar på en geriartrikavdelning. Det här känns betydligt mer rätt än allt det jag kastat bort de föregående fem åren av mitt liv på - men jag är fortfarande så himla osäker. Jag är egentligen mycket mer intresserad av medicin än av omvårdnad och jag undrar om jag inte egentligen skulle passa bättre som läkare... Men samtidigt vet jag inte om mitt psyke skulle palla med det och det är liksom dags att jag bestämmer mig helst igår innan jag har kastat bort all jävla tid och csn. Sen tänker jag ibland att jag kanske skulle göra GMU ändå men FAN JAG VET INGENTING.

 

3. Maten flyter också på bra. Det känns som att jag har en bra balans. Jag äter när jag är hungrig och jag äter tills jag är mätt. Småäter inte så himla mycket eftersom jag inte har hemma saker jag kan småäta. Äter mycket veganskt, försöker laga mat från grunden och se till att jag får i mig näring och protein - men försöker att inte hetsa kring något av det, jag äter kött och choklad och pasta också liksom. Det är klart att det är jobbigt ibland, typ när jag handlar och fastnar i att jämföra priser och energiinnehåll på varor eller när jag försöker avgöra vad en normal portion är eller ungefär varje gång jag möter min spegelbild - men jag känner inte riktigt att jag har tid eller energi att fokusera på det. Jag har tänkt att jag ska kostregistrera under en vecka eller så bara för att få en bättre uppfattning om vad jag äter och om jag måste ändra något, men ska vänta tills jag har fått lite mer rutin på allt.

 

4. Jag blev förkyld typ i början av november och har fortfarande hosta på grunda av astma (som jag annars är symptomfri från, tack gode gud) och det suger ganska hårt. Träningen har givetvis påverkats och jag har knappt sett gymmet, men jag tror äntligen att jag är tillbaka! Allt känns skit och jag är svag som fan och känner mig bara tjock och ful och vidrig men det är ändå så himla gött bara att vara tillbaka. Hela 2016 har varit uselt träningsmässigt och jag har i princip inte gjorde några framsteg alls - men nu känner jag att jag är glad om jag bara får fortsätta träna kontinuerligt. 

 

5. Sist men inte minst: Grabben. Vi är egentligen på exakt samma plats som vi var för tre månader sen och fan jag vet ingenting. Det fuckar sönder mig. Jag tycker om honom till döds och känner verkligen att han är mannen-i-mitt-liv men jag tvivlar ständigt på hur han ser på mig. Även om jag intellektuellt inser att han måste tycka om mig också (varför skulle han annars kasta bort all tid och all cash på mig? när jag varken är snygg eller bra i sängen haha?) så kan jag liksom bara inte begripa det. Och mina sociala svårigheter är verkligen en mur av våt betong, det är nästan pinsamt hur jag kan inte klarar av att prata med honom trots att han gör allt för att få mig att känna mig bekväm. Jag har inte fått ett anfall av selektiv mutism på länge i alla fall och det kanske är ett framsteg men samtidigt är jag rädd att vi går runt problemen - det kanske vore bättre om han bara tryckte upp mig mot väggen och frågade vad i helvete jag vill och vad mina issues är men fan vet jag, han är trots allt mer psykiatriskt kompetent än mig. Och nu börjar jag spåra ur så jag ska sammanfatta situationen: Jag måste verkligen göra ett ordentligt försök, ge det all min kraft, för jag tror att jag kommer dö utan honom.