Varje gång en slår i botten är den värsta hittills. Det spelar ingen roll hur många gånger en varit där förut, en vänjer sig aldrig. Och de e dark nu. Djupt i mig ser jag allt så klart igen, jag vet att Han och jag aldrig kommer bli något stort, jag inser åter igen att allt bara är en hägring. Jag orkar ingenting, jag sover för mycket, jag andas för snabbt, jag blir full på en torsdag. 

 

Han håller om mig hårt, han doftar för gott, han drar fingrarna genom mitt hår, hans hjärta slår för mjuka slag. Jag dör igen och igen och igen. Dör för att jag hatar mig själv, för att jag är så jävla trött på att jag inte fungerar i hans närhet, för att jag bara är fel. Dör för att han är allt jag någonsin velat ha, för att han är den jag vill ge hela mitt liv, för att han är den jag kan orka leva för. Dör för att tiden rinner ut, för att han redan gett mig för mycket. 

 

Han bär mig till sängen. Hans händer stannar till vid min högra höft. Jag faller. Han säger ingenting. Jag väntar, och jag undrar om han väntar, på att någon ska bryta isen. Men jag somnar med hans armar omkring mig och mitt öra mot hans hjärta. Han kysser mig hejdå och jag undrar stilla om det är sista gången. Jag ligger kvar under hans täcke, vill helst stanna där tills han kommer tillbaka, vill helst stanna tills han tvingar mig att gå.

 

 

Jag orkar snart inte mer.

Jag känner det i benmärgen.

Jag förstår verkligen inte hur jag ska klara detta.