blank

Jag ska erkänna att en del av mig hoppades att fredagen skulle trigga igång nervbanorna igen, få tankarna att rusa, hela jag att skaka och glittra - men det är måndag och jag är farligt blå trots att jag känner att hjärtat slår och trots att blodet är varmt. Men det är också då en inser vilken skillnad det är på lycka och lycka, det jag känner nu är en rimlig reaktion till skillnad från oktober. Och egentligen är detta bara ett torrt konstaterande och vi ska lämna både den artonde och mina sjukdomsspekulationer. 
 
 
Mitt hem börjar äntligen likna ett hem, det som fattas är några vinyler och min fyrbenta syster, och jag trivs så himla bra. Jag trivs mindre bra med skolan, allt känns tungt och jag vet inte ens om det är det här jag vill, men det går och det är allt jag begär. I morgon får jag krypa upp i Hans armar och det är klart jag saknar honom, men samtidigt har jag inte alls lust - mina tankar är någon annanstans, det är någon annan jag vill ha och behöver, någon med kramar som H aldrig någonsin kan slå. Och egentligen så spelar det ingen roll hur det går med någonting just nu, för om mindre än en månad kommer allting vara fullkomligt annorlunda ändå.




namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?