vi ska alla en gång dö

Jag har egentligen ingenting att säga om helgen, jag är mest ett vakuum. Men lördagen var så sinnessjukt magisk och mäktig och fantastisk - och samtidigt värkte hela jävla kroppen av sorg och jag trodde flera gånger att jag skulle gå sönder på riktigt. Men vi lever än och jag måste försöka hitta balansen mellan att gå vidare och att inte förtränga. Måste vara tacksam för allt guld de lämnat i mitt hjärta.
 
 
Även om jag kanske trodde och hoppades att hela verkligheten skulle stanna upp efter Den (allra) sista sången så glittrar staden min fortfarande i samma ljus och min etta är sig förvånansvärt lik. Alla jäkla problem som jag nästan lyckats glömma under helgen har slagit upp en ny krater i min tillvaro. Men jag försöker intala mig själv att om jag bara lyckas stå ut elva dagar till så kommer allting bli bättre. Och trots att Han är det allra största orosmomentet så längtar jag så obeskrivligt mycket efter honom. 
 




namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?