// Det är två dagar kvar av året och jag gör så gott jag kan för att hålla ihop mig själv. Dokumentären ger mig en oväntad känsla av frid och även om jag bara vill ha dem kvar så kan jag äntligen förlåta. Kanske kan jag lägga det här året bakom mig trots allt och få någon form av ny start när klockorna byter år? Planerar nyår: en flaska kentvin och någon tradig film ensam i min kära etta.

 

// Rävdrottningen äter meloxicam och jag knaprar diklofenak. Vi har ont i kroppen, men det är mer som är fel än så. Porsökidzen smäller smällare tjugo meter från hundhjärtat som slår alldeles för fort; jag skulle krävt blod om jag inte föll ner på knä i snön för att försöka få henne på andra tankar. Ångesten hotar att implodera mig; den skulle krävt blod om inte han lagt sin armar runt mig, hållt mig mot sitt bröst och strukit håret ur mitt ansikte.

 

 

// Jag hinner glömma hur vacker han är, hur fantastisk han är, hur han får mig att känna, hur mycket jag tycker om honom. Och jag tappar andan när jag ser honom. Det känns som en käftsmäll varenda gång jag inser hur jävla kär jag är. Men snart är det över, det måste vara över snart, varför skulle han vilja ha mig? Vem fan orkar med en brud som flippar ur varenda jävla gång en ses? Vem fan orkar med en brud som knappt säger ett ord?

 

// Det här går inte längre, jag kan inte ha det såhär. Det är liksom en garanti att jag kommer förlora honom (och det finns inget jag är så rädd för som det) om jag inte gör något åt min ångest. Jag behöver hjälp och jag tror äntligen att jag är redo, jag kan och jag vill ta emot den. Det är nu eller aldrig. Är livrädd, men jag måste försöka. Måstemåstemåste.