Jag ligger där jag trivs bäst: med örat mot hans hjärta, hans armar runt mig, med så mycket av min bara hud som bara går mot hans varma kropp. Men ångesten bara skär hänsynslöst genom tiden utan att något har lockat fram den. Den viskar allt som är fel med mig och allt som kommer gå fel och luften blir alldeles för tjock att andas. Ångesten fyller hela rummet och jag förstår inte hur han inte kan beröras av den. Det är bara mina andetag som blir kortare och min ryggrad som stelnar. 

 

Han vänder sig mot mig, frågar hur det är. Han stryker fingrarna över min panna, längs ögonbrynen. "Du ser bekymrad ut". Och det är omöjligt att svara, kan inte ens möta hans blick. Med varje muskel försöker jag ta kontroll igen, jag vet att det bara sitter i huvudet, men andetagen accelererar ändå. Han lägger handen på min rygg liksom för att palpera min ventilation och han betraktar mig med en oro som jag inte är värd. 

 

Där och då är jag maktlös; vill bara skada mig själv för det är det enda jag kan. När jag börjar hyperventilera på riktigt drar han upp mig till sittande och han håller mitt huvud mot sitt bröst. Jag tror inte att han säger någonting, han bara håller om mig och han andas djupt, jag försöker följa med. Vet inte hur länge det tar men det går till slut. Vi lägger oss igen, han ställer inga frågor, jag tror våra blickar möts för en halv sekund. 

 

 

Solen har inte gått upp när han kysser mig hejdå, jag sover några timmar till. Det gör ont i skelettet, det är slut nu, vem fan orkar med ett jävla psykfall?

 

Solen har gått ner när han skickar ett sms. Det tar timmar att formulera ett svar. Jag skriver för mycket, ångrar varje ord just när jag tryckt iväg det.

 

Natthimlen är grön när han slår min verklighet i bitar. Jag borde vara glad men det är bara för mycket för mig. Ligger på badrumsgolvet, rispar hud, gråter som om han har gett mig en dödsdom.