Jag är ett jävla vakuum nu. Varje dag är bara ett försök att stå ut. Gör några halvtaskiga försök att göra något vettigt, strukturera upp mitt liv men jag orkar inte. Jag kryper ihop under filten och betraktar kylan utanför. Vill helst aldrig gå ut igen, vill helst bara bli ett med väggarna, bara sluta andas, bara försvinna. Gråter över patetiska anledningar och ångrar varenda rött jävla streck. Har värk i hela kroppen och vill bara skjuta huvudet av mig; behöver hans armar, det är bara där jag kan slappna av. Jag antar att det är tur att jag har drottningen här med mig; hon slickar mig i ansiktet om jag inte kliver upp, hon blir alldeles för orolig av min panik, hon tvingar mig att ta mig ut i decemberluften. Men jag vill fan inte mer nu. Det gör ont och jag reagerar för hårt på allt, jag överanalyserar och jag tar sönder mig själv. Jag orkar inte mer nu. Men jag tänker på hans varma hud och jag tänker att jag måste hålla ut lite till.